Upp & ner

Jag var vansinnigt arg igår och det finns bara två personer som kan göra mig så arg.

På datorn ploppade dessutom en ruta upp där det stod att det var en kritisk energinivå och det hade den jävligt rätt i.

Jag vet inte hur jag ska förklara, mer än att jag vill verkligen inte vara så arg som jag blev. Men tänk er själva att ständigt bli provocerad. Man blundar och sväljer och man ska inte ta åt sig, men så kommer den där dagen när man som alla andra människor har en dålig dag, ja då jävlar kommer allt på en och samma gång. Så var det igår! Och så frågar någon med mild och vänlig röst om hur det är och då brister allting och jag kan inte låta bli att gråta. . . och jag kunde inte heller sluta . . .

För fyra månader sedan träffade jag tre personer. De var så vänliga. De var vänliga på ett sådant sätt att jag blev helt förstummad. Ingen baktanke på något sätt. De frågade hur jag mådde, de önskade mig allt bäst, deras omtänksamhet och generositet gentemot mig gjorde mig så rörd, att de tyckte att jag var konstig. . .

Men kan man bli annat?