Ja jag vet inte...

Tänk vad jag har lagt de problem jag hade, åt sidan nu. Det beror både på sällskapet jag har runt omkring mig och för att det är semestertider. Snart kommer vardagen igen och då kommer lite utav det tillbaka igen.

Jag kände besvikelse häromdagen. Troligtvis kommer man nog alltid göra det i livet på grund av människor i ens närhet och man lär sig hantera det. Jag hanterade det bra tycker jag. På mitt sätt. Jag tycker mest synd om dom, för dom har nog bara sitt lilla egna inrutade liv som inte går att rubba.
Ibland vill jag bara spy galla över vissa/ dessa personer. Men jag låter bli, för det ger mig mer. Det ger mig känslan av att jag inte påverkas, jag blundar och hamnar inte på samma låga nivå.

Nä, nu längtar jag efter både mina barn och en viss person som fått en plats i mitt hjärta.

Lägger mig och kollar på tv, lyssnar lite på musik och bara är.