Bakgrund

lördag 5 oktober 2013

Mellanöstern, fiskpinnar och skrattanfall!

Lördag morgon och här sitter jag och äter en donut till morgonkaffet! Veckan har gått fort igen. Man jobbar, försöker hinna att träna och göra det där som alla andra gör. 

Föräldramöte. I en klass där alla är ifrån Mellanöstern. Åtminstone såg det ut så och en underlig känsla infann sig när jag steg in i klassrummet. Det kändes som om jag var någon gäst utifrån och väldigt malplacerad. Det tyckte nog dom också av deras undrande blickar att döma. Högljudda, slöjbeklädda och många hade släktmedlemmar med sig. Jag vet inte hur jag ska säga, men det kändes konstigt och skumt . . . lite omvänt av nåt slag. Hade jag VARIT gäst i ett annat land så hade det nog inte känts lika konstigt. Men nu- det blev verkligen påtagligt och mysko på nåt vis. Läraren var svensk! Han kom fram till mig och skulle översätta ett papper, när han kom på att jag nog inte hade problem med svenska språket. 
Vad har hänt mer? Sover dåligt på nätterna och försover mig lätt på morgonen. 

Jag har varit på provsmakning av fiskpinnar! Kan meddela att den jag tyckte bäst om var ICA:s egna märke- annars kanske jag inte är jätteförtjust i just fiskpinnar, men det är perfekt att snabbt laga ihop ibland om man har bråttom. Då kan jag köpa fiskpinnar och lägga i tortillabröd med hackad sallad, gurka och rödlök eller vad jag har i grönsaksväg med nån god dressing och rulla ihop. Det gillar barnen också!
250 kr för en timme smak & åsikt. Det är bra! 

Och så något att skratta åt. Kanske inte skrattar jättemycket åt namnet, men mer åt att de skrattar okontrollerat. . . haha.











tisdag 1 oktober 2013

Skriftlig uppsägning

Kan man säga upp sig tror ni bara sådär? Ja ifrån jobbet kan man, men jag menar som förälder!
Från ansvaret av någonting du inte kan påverka? Jag kanske påverkar mer än vad jag tror, men det känns inte så just nu. En känsla av maktlöshet och en känsla av förtvivlan- det har jag. Jag vill bara skrika, slita mitt hår och lämna över ansvaret till någon annan. Jag vill också slita annans hår.
Annan, kan vara personen som tog beslutet att mitt barn skulle gå ifrån en skola med speciella behov ut till en vanlig klass. Jag skulle kunna köra barnet hem till "annan" varje morgon och bara lämna där. Det  hade ju också varit bra om "annan" fått träffa personen han tagit beslut om  för att själv till slut förstå att situationen är ohållbar! 

Jag vill gråta, jag vill slåss, jag vill ge upp, jag vill gräva ner mig, jag vill fly någonstans... och låtsas att jag inte längre har något barn med speciella behov och jag vill låtsas att ingenting annat existerar än det som är bra. Jag vill gapa, jag vill skrika och jag vill sluta tänka förbjudna tankar. Tankar man inte får ha som förälder. 
Jag vill lämna allt. Efter 13 år vill jag lämna alla frågor och tvivel och känslan av att allting inte är "rätt", jag vill lämna utredningar, samtal och åtskilliga möten med åtskilliga människor i positioner som ska resonera, diskutera, återkomma och ta beslut -bakom mig och jag vill efter 7 år lämna kampen om mitt barns rätt till en skola som är anpassad för honom. Kan någon annan ta över och kommer det här att kunna gälla som en skriftlig uppsägning?

Tänk om det vore så lätt. . .

Men nej, man tar ett helvete i taget och man bryter ihop och kommer igen. Under tiden finns det inget utrymme till något annat som skulle vara dåligt, människor utifrån som ger dig dålig karma och tar mer energi än att ge. Man har fullt upp med att klara dagen, få det att fungera och ta hand om sin familj. Det är det som är viktigast. Barnen och familjen. Det är där fokus måste ligga.
Jag är så tacksam över de människor jag har i mitt liv och som VILL vara en del av mitt liv- utan några som helst villkor & krav och under de förutsättningar jag har och som finns p g a omständigheterna.