Promenix

Solen sken och när det var som värst var det -20 grader kallt. Tog på mig dubbelt av allt och med toppluva vandrade jag mot centrum. Nu pratar vi Lerum centrum. Gick in på LIFE och blev visad runt. Tecknade sedan ett kort på 6 månader- så nu tänkte jag börja träna då . . . och eftersom jag känner mig själv nu så tyckte jag 12 månader var onödigt även om det skulle bli billigare. Av erfarenhet tränar jag 3-4 månader och så kommer sommaren. . .

Fortsättning på detta tema följer, förhoppningsvis ;)

Bara ett jäkla lidande . . .

Jag är förfrusen! Jag vet inte hur kallt det är- men jag led.

Sedan led jag igen. För tandläkaren hade dålig andedräkt trots sitt munskydd och jag höll på att spy. En skena höll upp hela munnen på mig och jag brukar verkligen aldrig klaga, för jag är rätt tålig om man säger så- men när han tryckte ner en stor sak med vassa kanter på rätt ner och in i kinden samtidigt som jag fick kväljningar så var jag tvungen att försöka göra mig hörd och det var ju inte det lättaste med en stor jäkla operationsduk dessutom intryckt i munnen . . . han förstod ändå allvaret, men istället för att ta bort saken sprang han ut och ropade "skynda, skynda" till sköterskorna... foton skulle tryckas av men så blev inte kortet bra och de fick göra om allt i alla fall.

Men det där med hans dåliga andedräkt, det kunde jag faktiskt inte med att säga något om. Herregud tänkte jag, du som är tandläkare och allt.

Åkte sedan hem igen med buss, spårvagn och tåg- bara för att mötas av en son som precis kom hem från skolan. Han skulle till sin pappa och dit hade jag tänkt att åka lite senare. Tandvärken molade och jag var hungrig ... men sonen ville åka direkt och det var bara att ta på sig igen och gå ner till tåget. Mina ben var vid det här laget rätt så nollgradiga.
Väl inne på centralstationen tog jag vändande tåg hem efter att sonen mött upp sin far och när jag närmade mig min hållplats Aspen, öppnades dörrarna i farten så att jag nästan fick hoppa ut. En känsla av att jag åkt för mycket tåg infann sig och att detta var sättet för tågvärdarna att visa detta.

Men ett månadskort kanske ska inhandlas ?? För jag blir ju ruinerad, speciellt när jag glömmer checka ut. . .

Tandis

Idag blir det tåget till Högsbo och tandläkaren där. Mission soon completed!

Kornblixtar

Det fanns det gott om i Thailand. Hela himlen lyste upp och jag trodde först det var åskväder på gång, men så var inte fallet. Vi fick förklarat för oss att kornblixtar är blixtar i ett åskväder som sker på så långt avstånd att man inte hör bullret. De syns oftast i slutet av sommaren, då åskväder är vanliga och kvällarna är tillräckligt mörka för att ljuset ska synas långt. Ungefär som ett diffust sken och de kan ses på avstånd upp till 20 mil.

Peter och Jessicas dotter Hannah gick i Svenska skolan nere på Koh Lanta och hon trivdes jättebra där.

Hemåt

Vi åkte taxi till flygplatsen och det var en aning försenat. När planet sedan lyft trodde jag plötsligt att piloten gick runt inne i planet och blev förskräckt. Med stora ögon sa jag till Christian "Är piloten här nu också??"
Men det var inte piloten- det var en flygplansvärd. Pust.

Mannen snett bakom min plats satt och blåste i någonting som såg ut som ett litet rör när man blåser i en syrgasmask. Det var inte heller något att oroa sig för, det var en uppblåsbar kudde.

Men är man flygrädd så är man och när de då går omkring och säljer AFTONBLADET för att jag glad i hågen ska läsa lite svenska trevliga nyheter, ja då handlar en stor upplaga i tidningen om att flera flyg ställts in pga att de störts av en så kallad solstorm som dragit in. Ett rymdfenomen som tydligen kan slå ut både ström och telekommunikation. Det där tyckte jag väl inte var så bra drag utav personalen. Jag satt länge och funderade på om det skulle kännas när planet kraschade i marken, om man verkligen hinner med att känna någonting och jag tänkte mycket på de plan som kraschade i twin tower 11:e sept- ja på hur de kände sig strax innan. Märkligt vad mycket tankar om katastrofer jag haft den här resan.

Vi lyckades också hamna bland massa barnfamiljer på planet. Två syskonbarn i 3 årsåldern satt precis bredvid oss och det var de barnen som skrek och gnällde mest. Speciellt när de satt bredvid sin mamma.

Jag förstår att det är jobbigt att sitta stilla på ett flygplan i 14 timmar, men jag trodde verkligen jag skulle bli tokig. Jag började mumla för mig själv, önska mig bort, funderade på öronproppar, tittade ut genom fönstret och längtade hem- när det plötsligt blev tyst.


Ungen hade börjat äta på en go kaka. Jag satt som i ett lyckorus. Men vad gör mamman då? Jo, hon börjar fråga massa onödiga förbannade frågor, som gjorde både mig och ungen irriterad.
T ex. Vill du ha en cocktailtomat? (med lika gnällig röst som sitt barn) Det är väl bara att se till sig själv????
Skulle DU vilja ha en tomat när du sitter och äter en god kladdkaka? NEJ, just det!!! Det ville inte barnet heller ... och så var gnället igång igen.

Tänk vad klok man blir när ens barn är stora och man ser allt på ett annat sätt!! Ställde man verkligen så mycket onödiga frågor? Ja om jag rannsakar mig själv så gjorde man nog det. Men det hör inte hit, nu handlar det här faktiskt inte om mig. . . ;)

Vi mellanlandade i Sharjah- 45 minuter ifrån Dubai, där planet skulle tanka. Det var rätt skönt, så man fick sträcka på benen.
Hemma i Sverige var det iskallt och jag har svårt att förstå hur det kan vara sådan skillnad och kontrast mellan länder och på några timmar i luften.
Men skönt är det att vara hemma hos barnen och sina saker, längtar till att få komma iordning nu.

Thailand 25:e januari PATONG

Vi gick upp tidigt och gav oss iväg med båten från Phi Phi till Phuket. Varmt som f-n. Lämnade rummet (bunkern) med glädje och tog oss ner till piren där vi åt en frukost till doften av skit. Jag blev myggbiten och höll på att få mig ett riktigt anfall.

Båten gick inte i den tid som den skulle och vi satt länge och väntade uppe på däck. Svenskarna vi träffade i Karon var med på båten och vi satt med dom och pratade under resan. De hade också varit på Phi Phi över natten men tyckte som vi. De ville därifrån igen.

Jag skulle hälla ut den sista ölen men dropparna flög iväg och hamnade på en kille rätt i ansiktet där han låg och solade... jag vinkade och log och han gav mig tummen upp. Det var inga "no hard feelings" där inte. Det var väl lite svalkande om inte annat?!

Framme i Phuket väntade en minibuss. På något sätt så fixar dom allt med ett väldigt stort leende även om allting sker på ett väldigt gammaldags sätt. Inte datoriserat och alla bara gapar och ropar, de kommunicerar med andra ord och man står i olika köer där man blir omhändertagen och sedan bortförd till en ny grupp av människor och en annan plats för att sedan räknas in som boskap ungefär. De är trevliga och både leende och skojfriska.

Framme i Patong blev vi glatt överraskade av hotellet. Det var det finaste av alla fyra och ändå billigaste hotellrum vi haft på den här resan. Den fick 4 myggor av 5 möjliga.

Trötta tog vi oss ut och åt inne i ett stort köpcenter. Aircondition och en känsla av att man plötsligt var någon annanstans i världen med lyx och allt det man skulle kunna tänka sig fanns. Många restaurangkedjor och mängder av butiker. På restaurangen vi åt på gick en vacker thailändsk kvinna i guldklänning och var våran värd. Det var mycket fint porslin och dukning. De tog sedan 10 % i serviceavgift. Smart drag! Det blev Fried chicken med Red curry... J-vligt STARKT och det brände länge i munnen efteråt.

Lite shopping och sedan hem till hotellet för att duscha och vila en stund. Ut igen... mer shopping och prutning- lite ösregn och så gogo/ bar flickor överallt. Det var ett myller av människor och jag visste inte vart jag skulle ta vägen till slut. Alla ropade Taxi!? Massage!? PingPongShow?

Nattlivet i Patong tar aldrig slut verkar det som, för när vi kl 04.45 åkte från hotellet mot flygplatsen stod samma liveband och spelade fortfarande på samma ställe som när vi gick ut runt 20.00 tiden.

Nu ville jag hem till Sverige. . .

Thailand 24:e januari

Idag fyller både Sandra och Jessica år. 20 år blir dottern idag, hurra hurra!

Mamboo Island

Denna dag blev det Pad Thai till frukost. En mycket god maträtt som jag förälskat mig i.

Jodå, när vi skulle boka båtoch boende-biljett till Phuket fick jag ta över och skriva ut våra egna biljetter. Jag satte mig bakom skrivbordet och frågade kvinnan från USA som var där för att själv boka biljetter "And what can I do for you?" Ja det var trevligt att känna sig lite behövd där ett tag.

Efter att ha jobbat extra en stund gick vi ner till den ena stranden och blev först bländad av den vackra vyn, men vattnet var inte så roligt, så vi tog en båt till Mamboo Island, som en thailändare varmt rekommenderade. Vi prutade ner priset med 300 bath som kändes bra eftersom det skulle kosta 1500 bath från början. Det tog en halvtimme dit och visst var det fint. Turkost genomskinligt vatten, fiskar och härlig sand. Men det var också en nationalpark så när vi gick iland skulle vi betala ytterligare 200 bath per person, som vi inte fått reda på. Överallt ska de tjäna pengar och man blir lite trött på det.

När vi 3 timmar senare kom in till Phi Phi igen så hade vattnet dragit sig tillbaka så att båtar stod på grund och stora stenblock syntes som man tidigare inte såg, det kändes konstigt och jag började direkt titta efter tsunamis. Men detta fenomen infann sig varje dag vid samma tid enligt thailändarna, så det var ingen fara.