Jag kan inte hjälpa det, men jag är förbannad. Jag vill inte vara det, men är det ändå. Det går liksom inte att styra. Då bör jag helst vara själv. Irritationsmoment som en mun som pratar oavbrutet och vill ha svar lika fort som nästa fråga ställs, gör mig helt totalt superstressad. Jag hör inte längre...jag hör bara ord, men inte meningar eller vad som sägs. Nu har jag stängt av och munnen har gått in till sitt rum och pratar med en kompis i skype istället. Där får han svar! Ibland. Får han inte det, ger han sig inte ändå och tjatar tills personen svarar.
Bara inte personen är jag just nu- idag- här- i verkligheten.
Imorgon kanske det blir bättre. Det säger jag jämt nu för tiden till mig själv.
En sak är klar i alla fall. Det är att jag är väldigt glad inom mig och att personen som får mig glad har också fått mig att se framåt.
Idag promenerade jag från Kaverös till Tynnered. Det är inte såå långt, men det var en bra bit att börja med. Det var så skönt och jag ska fortsätta med det och peppa mig själv. All choklad är "slängd" och chipsen spyr jag över, så nu är det andra tider som gäller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar