Att leva med svår PMS kan ta hela livet att lära sig signalerna i tid, har jag märkt. Det började i måndags och "Lotta på Liseberg" på tv. Hon hängde löst. Det där superkäcka och glad-ända-in-i-benmärgs-leendet fick mig att krampa.
PMS varning utfärdades!
När jag sedan tittade på Wallander strax efteråt, drömde jag mig in i rollen som förhörsledare- där jag kunde sitta och provocera den tilltalade/ åtalade i ett mörkt litet rum och sätta en stark lampa rätt i ansiktet på den det gällde.
Tisdagen följde med fula svärord och när jag satt i soffan ville jag trycka ut soffans innanmäte, helst av allt också flytta hela armstödets stomme- spjärnandes emot med fötterna.
Det slutade med att boxarsäcken åkte fram . . . Fem minuter sparkandes på den och jag kände mig lätt befriad. Det är skönt att känna sig befriad- från strunt och skit och annat som man inte behöver i livet.
Jag vill ha positivitet!
Idag då? Tredje dagen och jag är arg. Stör mig på småsaker . . . Måste ut som igår, en lång promenad i skön miljö- det hjälpte för stunden och lite till. Det är skönt när man vet problemet. Det är ingen annan som behöver tänka på det, lägga värderingar i det eller försöka leta andra fel.
Jag vet att det är PMS. Jag känner mig bäst själv.
Tänk vad skönt i slutet av veckan, när det är borta ... längtar!
Då blir det fest. Då ska vi fira. Ännu en vecka av alla veckor i ens liv som man gått igenom och undrat, precis som sonen "Varför är du (jag) så arg?"
Kvällen igår slutade med att jag gick och lade mig, sa till sonen att jag behövde sova för att vakna upp gladare nästa dag, bad om ursäkt för mitt irriterande sura sätt- varpå sonen svarade "Det gör inget mamma- jag älskar dig och du kan faktiskt inte hjälpa det!"
Han är superbäst !!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar