Bakgrund

måndag 10 januari 2011

Oj...när man ändå pratar om det.

Alla dessa dagar som kommer och går. Det är det man undrar ibland, när dom bara går förbi sådär nästan obemärkta. Det har dom verkligen gjort dessa dagar sedan jag sist skrev något.

Tiden går så fort att jag redan planerar en resa i november som nästan är ett år fram. Men det är ju det man ska göra. Man ska planera och ha mål, för att ha saker att se fram emot. Jag gillar det!


Jag har ätit indiskt med min kärlek, fått hem mina barn, spelat yatzy och haft en liten släktträff här hemma i helgen. Jag har promenerat på isgator och varit uppe i min gamla hembygd där jag växte upp . . . Hällingsjö. Vi pratar om landet nu.

När man är liten är allting så stort i ens ögon. När man nu som vuxen ser allt man gjorde som liten, är allting väldigt litet. Inte alls så som man mindes det. Huset var mindre, trädgården, grusvägen och skogen. Grannarnas hus och avstånden mellan husen. Jag tyckte alltid som liten att det var så långt dit man skulle och jag cyklade alltid. Den stora fotbollsplanen och dansbanan där vi alltid firade midsommar med alla andra familjer på vägen, var inte alls stor när jag såg den häromdagen.

Busskuren som pappa byggde stod kvar, men var ommålad. Människor bodde fortfarande i husen, några som bodde kvar- men många nya. Eftersom vägen är en grusväg och minst fem kilometer lång (vi bodde 4 km in) så är de som kör där, inga förbipasserande. Antingen bor man där eller ska besöka någon, just därför känner nästan alla varandra, åtminstone om man bott där några år och alla hejar på varandra.

Det var en fin uppväxt att bo där och det var verkligen roligt att se det igen!

1 kommentar:

  1. Jag minns att vägen fram till ert hus var såååå låååång och jag skulle precis som du säkert inte uppleva den lika lång idag.

    SvaraRadera