Bakgrund

torsdag 9 augusti 2012

Att svara eller inte svara- telefonfobi-you name it!

Det där med telefon och att ringa sina vänner och familj, myndigheter eller andra. Ja det är en grej för sig. Speciellt när det gäller mig och speciellt över huvudtaget de senaste tre åren.

Detsamma gäller då att svara i telefonen. Det kan vara sååå jobbigt och det kan också vara hur enkelt som helst. 
Hur man ska förklara detta för någon, som inte alls kanske kan förstå- kan bli svårt. Men jag kan försöka.
Innan man ens kunde se "vem" som ringde, med först nummerpresentatören och sedan med tjänsten "hitta.se" - svarade jag jämt tror jag. Ja, det var liksom inget man tänkte på, man bara svarade.
Sedan kom den där tjänsten från telia, där man kunde höra hur någon ringde samtidigt som man pratade i telefon och faktiskt dessutom svara. Man bad personen man pratade med vänta, för att se vem det var som ringde. Asså, jag höll på och bli galen på en kompis jag hade som alltid gjorde så. 
Jag använde mig aldrig av den tjänsten. Jag tyckte det var ofint att låta den man pratade med, få vänta för att se vem det var som ringde och sedan kanske rent utav låta den som fick vänta, verkligen vänta. 
Nä... det där kände jag rätt snabbt- lägg på & lägg ner.
Den som ringer, ringer väl igen?? Så var det ju bara innan. Var det upptaget, ringde man igen!

Fast det har ju inte med detta att göra. Menar att det jag vill prata om handlar om att svara och om att prata i telefon.

Jag har nog aldrig tyckt om att prata i telefon.
Men när jag blev deprimerad och inte orkade med varken det ena eller andra längre, då var det just den här grejen som blev större än vad den varit innan. Jag blev sjukskriven för utmattningsdepression och bara grät. Herregud vad jag grät. Jag orkade ingenting! Jag ville bara försvinna från jordens yta då.
Jag fick lite social fobi och när telefonen ringde ville jag inte svara. Jag satt och grubblade och grunnade och förstod inte att det egentligen bara blev värre när jag valde att inte svara. Det blev värre på så sätt att det blev en slags ångest över det och så ond cirkel...

Var det dolt nummer, var det ännu värre. Skolan? Förälder? Myndighet? Det skapade också en konstig känsla. Jag blev misstänksam och nästan en känsla av att vara förföljd.
Jag ville gömma mig. Jag ville inte svara ... svarade jag inte, så fanns jag inte. Ja gud vad löjligt när jag "hör" vad jag skriver ... jag kanske inte ens får fram mina tankar rätt så här i text- men det var verkligen skitjobbigt. Jag var inte mig själv och förstod inte "var jag hade tagit vägen".

När jag fick prata med en psykolog och lära mig tänka kognitivt, kan jag idag se tillbaka på hur det hjälpte mig. Just då, var det ett heltidsarbete att göra de uppgifter som hon bad mig göra till nästa gång vi skulle ses. Ibland en till två gånger i veckan och jag skulle varje dag, timme för timme- skriva ner vad jag gjorde.

Jag har sparat de papprena och man kan se hur skillnad märktes efter några månader. Inte stort, men ändå.
Jag fick bl.a till uppgift att ringa minst en person varje dag- eftersom det var ett stort problem för mig. Det var så jobbigt att jag fick prata högt med mig själv och peppa mig "Nu gör jag det! Nu ringer jag".
Känslan efteråt var lika underbar varje gång och jag känner likadant fortfarande idag.
Det är alltså en jobbig grej, det där med telefon för mig.

Idag har jag kommit längre, men väljer ibland fortfarande att inte svara i telefon. Det kan bero på var jag befinner mig och mitt humör. Jag har också olika dagar beroende på hur jag känner mig- när jag väljer att ringa vänner och familj. Det bästa är att tvinga sig göra det och inte tänka för mycket varken innan eller när det väl ringer.
Visst låter det här mer komplicerat än vad det borde vara? Men jag kunde och kan fortfarande faktiskt inte hjälpa känslan.

Att jag nu ens skriver om det, är för att jag kan tro att vänner ibland känner att jag inte vill prata med dom när de ringer och jag inte svarar. I och för sig kan det ju stämma just då och ibland- om jag nu inte är upptagen som man också kan vara- men jag vill också bara poängtera att det inte är något personligt. Att det bara faktiskt är så- att det är en sådant tillfälle- ett telefon-fobi-tillfälle!

3 kommentarer:

  1. Vad jobbigt...men tur att det blivit bättre. Men jag kan bli fundersam när det står skyddat nummer, precis som du skriver så undrar jag om det är nån myndighet eller nåt konstigt folk som ringer.
    Ibland skojar jag till det genom att inte alls titta på displayen när det ringer. Man vill ju leva lite farligt ibland. ;))

    SvaraRadera
  2. Jag tycker du skriver/förklarar jätte bra!
    Härom kvällen ringde telefonen kl 22, och jag säger: Va, vem ringer nu? Har det hänt ngt?
    Haha, helt sjukt ju...
    Kramar i massor kommer här iaf :)
    <3 Åsa

    SvaraRadera
  3. Jag tror många tänker likadant, när det är hemligt nummer eller om det ringer sent. Men därifrån till att inte svara kanske inte är lika vanligt?! Isåfall av olika anledningar säkert! :)
    Kram tillbaka Åsa och Camilla !!

    SvaraRadera