Jag åker spårvagn fram och tillbaka och fram och tillbaka. . . känner till vissa stadsdelar bättre idag än vad jag gjorde för två månader sedan. Jag känner även igen vissa människor som precis likt mig, åker vagnen varje dag. Vi nästan hejar på varandra för att vi tror att vi känner en viss gemenskap och att vi på något sätt lever i symbios på resorna till och från jobbet. Lite tragik-komik över det hela, om det nu finns något som heter så?!
Det tar ca 45 minuter från det att jag går hemifrån till det att jag stapplar in innanför dörren på jobbet. Sedan 45 minuter hem och man ser både det ena och det andra på vägarna.
Igår när jag kommit hem var det nästan endast för att vända. Väntade på min dotter som var och klippte sig och sedan satte vi oss på bussen till Partille och syster yster. Den resan tog också 45 minuter och efter att ha fått en jättegod middag och firat Emmie på sin 20 årsdag, med sol på balkongen och kaffe med marängschwiss (stavas det så?) åkte vi hem igen med buss och kom precis lagom till Desperate Housewifes. Detta underbara tv-program har nu bara ett avsnitt kvar och det roliga är att nu får man se tillbaka på saker som man inte sett eller förstått sedan tidigare. Ungefär som när Dallas gick och man i sista avsnittet förstod att hela Dallas-serien bara varit påhittad på grund utav att den där jäkla Bobby hade drömt allting. Men jag förstod aldrig vilket som hade varit sant och vilket som varit dröm! Hm... big issues, kan jag känna.
Som sagt, bilder är på väg. Det blir lite roligare då!
Jag känner igen det där från den tiden jag åkte kommunalt. Samma buss/spårvagn och samma människor. Som en enda liten familj nästan. ;-)
SvaraRadera