Åh vad jag är hungrig. Efter en seg dag men ändå rätt så bra för sonen, så har jag nu slängt in en härligt marinerad köttbit i ugnen och klyftpotatis.
Jag har läst en bok idag "En riktig Emil" och tittat i några andra. I boken läser jag texten "Det är oftast modern som bär huvudansvaret i fråga om barnet. Hon är vanligtvis den som upptäckt barnets svårigheter och som oftare besöker de professionella. Hon har därigenom fått störst kunskap om symptom, diagnos och vård. Hennes förhållande till barnet stärks ytterligare och kanske har hon t.o.m gett upp sin yrkeskarriär."
Det var som att läsa om sig själv, så jag tänkte "Varför skriver inte jag en bok om hur det är, mina upplevelser och min erfarenhet?"
Den hade nog börjat såhär,
"Jag märkte rätt tidigt att det inte var som med de andra barnen. Men när man tog upp det med BVC, fick man till svar att "Det är inget att oroa sig över, det går över med tiden" eller "Du måste markera att det är du som bestämmer". Jag tror nog jag gjorde det, men det där förstod sig inte dom på. Dom förstod inte alls vad jag menade.
Det var nog i 2-3 års åldern, som han började visa sina sidor och som man i sin tur kände sig maktlös. Mitt barn uppförde sig inte, lydde inte och kunde inte koncentrera sig. På dagis sa de att han var livlig och det kan jag hålla med om, speciellt när han då som två-åring tog med sig en liten dockvagn och klättrade upp på den lilla stegen upp till rutchbanan och som han sedan satte sig i där uppe på toppen och lät den rulla nerför... med sig själv i.
Barn med ADHD har ett beteende som ofta är svårt att förutsäga. Jag menar att hans sätt har verkligen retat upp hela familjen och man har tagit till hårda ord och bestraffningar som man sedan ångrat. Jag har fått skuldkänslor och det har han lärt sig utnyttja för att få sin vilja igenom. Ibland har det faktiskt varit svårt att veta vem som har bestämt vad, (jag eller han) och hela situationen har känts kaotisk.
Det är ju enormt viktigt att vi vuxna är överens och visar att det är vi som bestämmer. Det lärde vi oss hösten 2008 när vi kom till familje-enheten i Torp.
När han skulle börja skolan, var jag förutseende och stämde till möte med de lärare han skulle få i 6-årsgruppen. Jag ville förbereda dessa på vad för problem som skulle kunna komma och hur man kunde underlätta för honom. Ett stöd sattes in och hon var fantastisk. Hon stannade tyvärr inte kvar så länge och hans förtroende för vuxna har kantats. Han har testat sina gränser, hur långt han kan få gå och eftersom han aldrig varit försiktig eller brytt sig om värdet av andras saker blev det som ett uppvaknande när hans lärare sagt att nästa gång det går sönder något, kostar det 100 kr. Han blev arg, men lärde sig acceptera. Han började tänka efter före han gjorde sönder något för att slippa ta konsekvenserna.
Alla dessa möten... med föräldrar, lärare, skola, bup och sköterskor. Samtal som haglade in och som berättade vad han hade gjort och vad han hade sagt. Jag bad alltid om ursäkt och det gjorde egentligen inte saken bättre. Många var, trots att man ibland försökte förklara, helt oförstående och tyckte att man minsann inte kunde uppfostra sitt barn. Det där handlade ju bara om okunskap från deras sida. Det vet jag idag med en helt annan insikt än vad jag hade då.
Jag sjukskrevs från och till - och med en arbetssituation som aldrig var som en fast punkt för mig, kände jag en extra press att vara duktig på jobbet för att få behålla det. . . "
Ja, så hade min bok börjat!
Shit, vad trött jag är nu. En seg dag... med en taxiresa hem som var lite speciell.
Ska slänga mig i soffan och återta namnet "Soffkvinnan" för ikväll.
Jag har läst en bok idag "En riktig Emil" och tittat i några andra. I boken läser jag texten "Det är oftast modern som bär huvudansvaret i fråga om barnet. Hon är vanligtvis den som upptäckt barnets svårigheter och som oftare besöker de professionella. Hon har därigenom fått störst kunskap om symptom, diagnos och vård. Hennes förhållande till barnet stärks ytterligare och kanske har hon t.o.m gett upp sin yrkeskarriär."
Det var som att läsa om sig själv, så jag tänkte "Varför skriver inte jag en bok om hur det är, mina upplevelser och min erfarenhet?"
Den hade nog börjat såhär,
"Jag märkte rätt tidigt att det inte var som med de andra barnen. Men när man tog upp det med BVC, fick man till svar att "Det är inget att oroa sig över, det går över med tiden" eller "Du måste markera att det är du som bestämmer". Jag tror nog jag gjorde det, men det där förstod sig inte dom på. Dom förstod inte alls vad jag menade.
Det var nog i 2-3 års åldern, som han började visa sina sidor och som man i sin tur kände sig maktlös. Mitt barn uppförde sig inte, lydde inte och kunde inte koncentrera sig. På dagis sa de att han var livlig och det kan jag hålla med om, speciellt när han då som två-åring tog med sig en liten dockvagn och klättrade upp på den lilla stegen upp till rutchbanan och som han sedan satte sig i där uppe på toppen och lät den rulla nerför... med sig själv i.
Barn med ADHD har ett beteende som ofta är svårt att förutsäga. Jag menar att hans sätt har verkligen retat upp hela familjen och man har tagit till hårda ord och bestraffningar som man sedan ångrat. Jag har fått skuldkänslor och det har han lärt sig utnyttja för att få sin vilja igenom. Ibland har det faktiskt varit svårt att veta vem som har bestämt vad, (jag eller han) och hela situationen har känts kaotisk.
Det är ju enormt viktigt att vi vuxna är överens och visar att det är vi som bestämmer. Det lärde vi oss hösten 2008 när vi kom till familje-enheten i Torp.
När han skulle börja skolan, var jag förutseende och stämde till möte med de lärare han skulle få i 6-årsgruppen. Jag ville förbereda dessa på vad för problem som skulle kunna komma och hur man kunde underlätta för honom. Ett stöd sattes in och hon var fantastisk. Hon stannade tyvärr inte kvar så länge och hans förtroende för vuxna har kantats. Han har testat sina gränser, hur långt han kan få gå och eftersom han aldrig varit försiktig eller brytt sig om värdet av andras saker blev det som ett uppvaknande när hans lärare sagt att nästa gång det går sönder något, kostar det 100 kr. Han blev arg, men lärde sig acceptera. Han började tänka efter före han gjorde sönder något för att slippa ta konsekvenserna.
Alla dessa möten... med föräldrar, lärare, skola, bup och sköterskor. Samtal som haglade in och som berättade vad han hade gjort och vad han hade sagt. Jag bad alltid om ursäkt och det gjorde egentligen inte saken bättre. Många var, trots att man ibland försökte förklara, helt oförstående och tyckte att man minsann inte kunde uppfostra sitt barn. Det där handlade ju bara om okunskap från deras sida. Det vet jag idag med en helt annan insikt än vad jag hade då.
Jag sjukskrevs från och till - och med en arbetssituation som aldrig var som en fast punkt för mig, kände jag en extra press att vara duktig på jobbet för att få behålla det. . . "
Ja, så hade min bok börjat!
Shit, vad trött jag är nu. En seg dag... med en taxiresa hem som var lite speciell.
Ska slänga mig i soffan och återta namnet "Soffkvinnan" för ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar