"Jag hade efter min mammaledighet, "slängt" in sonen på dagis för att om möjligt orka med. Kommer ihåg vilken ångest detta förde med sig, att se sonen stå och gråta hysteriskt när jag gick. Jag ville utvecklas och började plugga och därefter fick jag snabbt jobb. Jag trivdes med det jag gjorde, jag var aktiv i föreningar och satt i styrelsen i dagiset som barnen gick på, ett föräldrakooperativ som medförde städning, matinköp och andra aktiviteter, när barnen blev större och började skolan bytte jag det mot styrelsen i hyresgästföreningen och så skulle jag träna och vara en bra mamma & sambo också.
Jag kan inte skylla vår separation bara på mig själv, för vi var helt enkelt för olika- och jag kände mig aldrig förstådd. Men allting har ett pris och jag fick plötsligt svårt att andas.

Min son fick tidigt raseriutbrott, som inte gick att styra eller dämpa. Jag minns ofta hur han ville bli fasthållen för att bli lugn. Han kunde redan vid två års ålder slänga sig bakåt eller rätt ut, utan att tänka på följderna...

Under åren ville han ofta börja med någon aktivitet, men kunde aldrig fortsätta. Dels för hans självkritik sa att han var dålig... och dels för att han ibland ville och ibland inte beroende på om det var/är något annat som stör... råkade någon säga "fel" sak till honom, blev han sårad och har fortfarande än idag svårt att ta konstruktiv kritik.

När jag och barnens pappa separerade första gången och blev särbos var 2003. Jag tyckte alltid att han tog för lätt på saker och ting och han hamnade i någon slags okunskap om alla hinder som fanns på vägen. Sonen agerade heller aldrig ut på samma sätt hos sin pappa och det blev massa onödiga konflikter om att jag var "slapp och måste säga till". Att man sedan är olika och gör det på olika sätt i olika nivåer, det var svårt för honom att se. Där fanns/ finns allt bara i svart eller vitt och det är alltid lätt att säga till någon annan hur den bör vara!"