Respekt

Igår sprack fönsterrutan i vardagsrummet. Sonen skulle skrämmas lite och tänkte inte överhuvudtaget att en kastanj är lika hård som en sten!

Jag har läst en bok som är skriven av Malin Widerlöw. Hon är mamma till tre pojkar, varav två har Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och ADHD.

Den heter "Att handskas med skitungar" och jag ler igenkännande när jag läser:

Vart ska man vända sig när man känner sig totalt hjälplös?

LSS vill inte- barnet har för hög IQ
BUP vill inte- de ger bara terapi
Skolan vill inte- den saknar resurser

... sedan står det ännu mer igenkännande:

"Vårt barn kan fortfarande inte knyta skorna. Han lär sig inte mycket i skolan. Barnet försvinner på rasterna och kommer alltid i bråk. Förstör, gör sönder, gråter, svär, sparkar, vill dö. . . "

... för att inte tala om att hela boken är ett STORT igenkännande.

"Var stark när ni är ute tillsammans. Han älskar att klättra, krypa, gräva och använda alla slags medel som står till buds. Helst andras!"

Att handskas med min "skitunge" krävs tålamod och kunskap. Jag är inte stolt över mitt tålamod- för det finns inte kvar, men jag har ett hopp nu ... och det känns som att allt kan bli bra.

För hur bemöter vi en svärande, sparkande "skitunge" med respekt?! Vad säger man till ett barn när det har tänt eld i grannens garage, förstört sina skolböcker, stulit en skolkamrats cykel och rektorn eller läraren ringt hem och klagat- allt på en och samma dag?

Respekt är inte att lära ungen folkvett genom att straffa.
Respekt är inte att låtsas om om ingenting har hänt.
Respekt är att förstå. Förståelse som vi får genom kunskap.

(Inte lätt, men så är det...)