Jag har funderat och tänkt. Det känns så jäkla bra med den här nya skolan för min son. Innan man kommer in i nya saker, är det jobbigt. Förändringar, frustration, osäkerhet och man blir trött helt enkelt. Det är först idag, som jag känner en sådan äkta glädje och tacksamhet över att han har fått den här platsen.
En tacksamhet som egentligen bör vara en självklarhet till varje enskilt barn med svårigheter och funktionshinder i den grad att man inte kan få hjälp i en "vanlig" skola i kommunen. Jag vet en familj som kämpar fortfarande och jag vet många andra som inte kämpar, för de har ingen ork- det kostar för kommunen att ge barnet en sådan plats, även om de har denna möjlighet till att upphandla och ingå avtal med varandra. Det krävs att du som förälder, kan stå på dig och prata för din sak, vara påläst, vara bra på att vara saklig och att inte ge dig. Du måste komma med motargument och kunna diskutera.
Att diskutera har jag aldrig varit bra på. Jag är en lyssnare. Visst kan jag berätta saker, men jag är inte bra på att diskutera. Vad jag däremot är bättre på är att skriva, så när jag skrev mitt brev till de ansvariga som redan tagit ett beslut, vilket då var ett NEJ till platsen, så fick jag dessa till att ändra sig.
Därför känner jag mig stolt idag! Jag är stolt över att jag lämnat ut mig totalt och gått ner på knäna i och med det brevet. Jag gick redan på knäna - men det är aldrig roligt att behöva vara så utsatt och maktlös eftersom de som tar besluten aldrig riktigt vet vad det handlar om. De har inte träffat personen och de lever inte med alla dagliga händelser.
Vet ni vad som känns bäst? Som jag kom på idag?! Det är att inte behöva oroa sig över att skolan eller föräldrar ska ringa till mig varje dag.
Alla är där på samma villkor nu, på något konstigt sätt. Kan man beskriva det så tro?!
För när min son sätter sig i skoltaxin på morgonen, säger jag hej då och jag känner mig trygg. Taxichauffören har skyldighet att lämna barnet vid dörren på skolan och hemmets adress. I skolan är det endast personal som kan handskas med dessa "våra" barn och alla konflikter som händer löses på plats direkt.
Alla barn på skolan har samma slags svårigheter i olika grader och de blir bemötta av en förstående personal och omgivning. Barnen retar heller aldrig varandra för sina "diagnoser", eftersom alla har en.
Alla är där på samma villkor nu, på något konstigt sätt. Kan man beskriva det så tro?!
För när min son sätter sig i skoltaxin på morgonen, säger jag hej då och jag känner mig trygg. Taxichauffören har skyldighet att lämna barnet vid dörren på skolan och hemmets adress. I skolan är det endast personal som kan handskas med dessa "våra" barn och alla konflikter som händer löses på plats direkt.
Alla barn på skolan har samma slags svårigheter i olika grader och de blir bemötta av en förstående personal och omgivning. Barnen retar heller aldrig varandra för sina "diagnoser", eftersom alla har en.
Jag behöver alltså inte vara orolig, för att dörren ska öppnas och att han har stuckit från skolan pga ett bråk. Jag slipper samtal ifrån sonen som ringer ner mig om jag inte är hemma och om dörren är låst, jag slipper samtalet från skolan och jag slipper gå in i en diskussion och försöka få mitt barn att gå tillbaka.
Ni förstår att när det hänt något och min son känner sig missförstådd och blivit utskälld, fastnar han i tanken och har svårt att förstå andras ... han känner sig kränkt och då är det inte lätt att få denna lilla person att återgå till platsen. Speciellt inte genom en telefon om jag då befunnit mig på ett jobb. Nej, då ska jag ha ett väldigt bra argument. Att det är skolplikt skiter han i just då!
Ni förstår att när det hänt något och min son känner sig missförstådd och blivit utskälld, fastnar han i tanken och har svårt att förstå andras ... han känner sig kränkt och då är det inte lätt att få denna lilla person att återgå till platsen. Speciellt inte genom en telefon om jag då befunnit mig på ett jobb. Nej, då ska jag ha ett väldigt bra argument. Att det är skolplikt skiter han i just då!
Jag slipper också oron över att han inte äter riktigt i bamba, för utan mat funkar han inte alls- och det har han ju inte tid med. Men i denna skolan, där äter alla 23 elever samtidigt, det finns inget utrymme till att sticka eller göra något annat. De äter lagad riktig mat två gånger dagligen!
Personalen är på plats hela tiden och jag känner mig så glad över dessa saker.
Jag slipper oron över att han efter skolans slut, kommer hem och skriker, sparkar iväg sina skor rätt in i vardagsrummet och slänger igen dörrarna i ren frustration över att han är hungrig och arg över något som hänt under dagen. Jag behöver inte heller stå med mat klar prick kl "då han kommer", som för övrigt kan vara olika eftersom det också händer saker på vägen hem. Jag måste inte vara hemma hela tiden längre, helt enkelt!
Varje fredag, får jag ett mail om vad som ev hänt under veckan som gått. De tar bara upp större saker som är värt att veta.
Det är aldrig lätt att förstå sig på det som är annorlunda och det kan lätt bli fel oss människor emellan. Något som du kan tycka är en självklarhet är faktiskt inte det för alla. För dessa små människor tänker inte på samma sätt.
Personalen är på plats hela tiden och jag känner mig så glad över dessa saker.
Jag slipper oron över att han efter skolans slut, kommer hem och skriker, sparkar iväg sina skor rätt in i vardagsrummet och slänger igen dörrarna i ren frustration över att han är hungrig och arg över något som hänt under dagen. Jag behöver inte heller stå med mat klar prick kl "då han kommer", som för övrigt kan vara olika eftersom det också händer saker på vägen hem. Jag måste inte vara hemma hela tiden längre, helt enkelt!
Varje fredag, får jag ett mail om vad som ev hänt under veckan som gått. De tar bara upp större saker som är värt att veta.
Det är aldrig lätt att förstå sig på det som är annorlunda och det kan lätt bli fel oss människor emellan. Något som du kan tycka är en självklarhet är faktiskt inte det för alla. För dessa små människor tänker inte på samma sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar