Den kärleken

Herregud. Jag vaknar med huvudvärk och nynnandes på Björn Ranelids "Mirakel"...

Inte konstigt man har huvudvärk! ! !

& förresten är det Sara Li´s refräng jag nynnar på, inte Björns patetiska, poetiska text- men jag måste erkänna att även denna patetiska text satt sig, när jag tänker på det. Skorrande kärleksord, som jag knappt hörde.

Han verkade självupptagen när man såg honom. Jag har själv aldrig hört något om honom tidigare, mer än att han skulle vara dryg? Jag missade stjärnorna på slottet när han var med där, så det jag sett av honom har varit det där bruna ansiktet och det blonda vågiga ljusa håret.

Men de var ju ett par som sjöng? Hon sjöng och han pratade och om låten var bra, var det Sara Li´s förtjänst- men ändå såg det ut som om han tog segern själv? Han glömde av Sara Li och gick omkring och sa "woo, woo". När de skulle upp på scenen igen, ja då gick han åt motsatt håll och visade upp sig.

Läste sedan att han på efterfesten åkte åt fel håll och var på väg till Falun. Vad synd att han inte fortsatte den vägen. Självupptagen är ordet.

Solen skiner och jag måste tänka på något annat än Björn Ranelid för sjuttan!
Det får bli kaffe och mys med sonen som har studiedag.