Jag gick upp till skolan med siktet inställt på att lugna en orolig pojke. Jag tog vägen om affären och köpte med en liten matsäck, som kan vara bra för mitt hjärta att ha när det behövs. När jag kom upp fick jag en pratstund med läraren och min goding blev nöjd när jag kom, även om han inte sa det- men man känner sina barn! Hans utbrott idag var ett missnöje av förbud som sattes i skolan för två dagar sedan.
Jag kan bara tänka mig in vilket kaos han har inom sig . . . jag förstår människor som inte kan sätta sig in i situationen på grund av okunskap och blir arga. Men vad de inte vet är att man kan inte nå en människa med adhd genom att skälla, gapa, peka finger eller säga saker med attityd tillbaka, utan det triggar bara igång och gör saken/ situationen ännu värre- med mer svordomar, attityd och ångest som följd.
Det känns som jag är en ständig medlare mellan djävulen på min högra axel och ängeln på min vänstra och jag vet inte hur normalt det är, men som sagt- vad är normalt?? Hur normal är man överhuvudtaget?
Medans jag funderar på det så blir det till att promenera i det vackra soliga vädret och sedan ska jag ringa två viktiga samtal. Kaffebryggaren står på och disken lämnar mig ju inte, så jag tror jag drar på en gång.
Hej. Min systers son har också ADHD och över tid så har dom haft väldigt jobbigt med honom. Detta har till slut resulterat i att han går i en specialklass. Funderar,,, hmm undra om han blir 9 år i år, tror det. Själv har jag ingen erfarenhet alls av denna åkomma. Men jag inser ju att man som förälder till ett ADHD barn har det jobbigt. Så det bästa jag kan komma på att säga är att jag ger dig en varm och go styrkekram!
SvaraRaderaTack!
SvaraRadera