Det som inte fick hända

Idag skulle min älskade son på handbollsläger ner till Lund. Vi skulle träffas 06.20 nere vid handbollshallen och jag skulle gå upp kl 05.30 och göra en matsäck. Vi HADE ställt klockorna.

Jag vaknade 06.20. Prick! Så här såg jag ut då . . .

Stackars min son. Han ropade helt yrvaket; Det var ju det här som inte fick hända!!

När jag blir stressad pratar jag inte helst. Det är handling som gäller. Jag fick på mig de konstigaste kläder, som såg ut som en pyjamas och slängde ihop en matsäck på tre minuter.

Jag gav T bilnycklarna och bad honom att gå till bilen för att skrapa rutorna.

Jag sprang ut, med sovsäck, kudde och matsäck. När jag närmar mig bilen ser jag en bil som står precis framför min bil, någon packar in saker och ett barn står bredvid.

Jag ropar glatt; Nej, men gud vad bra... hur hittade ni hit?? Fick för mig av en konstig anledning att det var någon från handbollen som kom för att se vart vi tagit vägen.

Personerna bara tittar på mig. När jag kommer närmare ser jag att det är inte alls varken T eller någon annan jag känner.

En till person dyker upp från bilen och säger; Nej, men ...här kommer någon direkt från sängen!

Jag säger bara hej, ler och hoppar in i bilen . . . jag kan knappt inte andas längre. . .

... sedan sladdar jag ner till handbollshallen där alla står och väntar.

Min goa kille kramar om mig och säger, det är lugnt mamma... jag ringer sen.

Jag avskyr när sånt här händer. Men vem kan man skylla på förutom sig själv? Det slutade åtminstone bra!

Nu sitter jag och dricker kaffe och försöker varva ner . . . det är söndag och jag är lycklig. Jag har fått ett sms ifrån min son att han nu befinner sig i Varberg och att allt är bra.

Massor av kramar till er därhemma, som nu undrar varför jag är så virrig. Jag vet inte, det bara är så!