Min dammsugare

Det är en av mina bästa vänner! Ja, det kan ju låta bedrövligt . . . men utan den så hade jag blivit GALEN! Och då menar jag verkligen galen. Jag använder min dammsugare dagligen och om jag har problem vet jag inte, mer än att det blir väldigt väldigt dammigt, hårigt och sandigt överallt, hela tiden, ständigt. . . Den står alltså framme, för det är ingen idé att ställa in den i städskåpet. Inte när barnen är hemma de veckorna i alla fall!

Igår hade jag precis dammsugit, när jag märkte på slutet att det inte var nåt sug överhuduvtaget där det skulle. Näää, suget var i handen i stället. Halva handflatan höll på att sugas in i röret där uppe där jag höll. Röret hade gått sönder! Det gjorde inte bara ont, jag blev förtvivlad. . . att köpa en ny dammsugare är det ju inte tal om just nu. Det kostar massa hundralappar och nej, inte innan jul.

Sedan kommer S in och skriker... det är ett primalvrål av inte dess like. Han kastar sig in med leriga stövlar, sanden yr och jag bara står och tittar, till slut ber jag honom hålla klaffen och att förpassa sig ut till hallen med sina skor. Men skadan är redan skedd!

Sand och lera överallt, inte bara i hallen... Jag måste hjälpa S av med kläderna samtidigt som en hand håller honom för munnen och sedan sätta sig i rummet och försöka få fram vad som hänt!

Jo, han hade inte varit med på gymnastiken på fritids så som han älskar att vara. Och varför inte det? För att "hon du vet vem" höll i gymnastiken. Jag hatar henne. Hon är dum.

Även om jag förstod honom, eftersom jag sjäv inte tycker om henne, så kunde jag ju inte säga det högt. Men jag lyssnade och det hjälpte.

Jag började bitterstäda med en mopp som gjorde att sanden och leran bara smetades ut och flyttades runt.

Sedan tog jag fram min andra kompis. Den svarta tejpen!!!

Nu är dammsugaren fit for fight igen och jag är JÄTTE glad!