En tripp till stan

Naturligtvis var det spårvagnsarbete inne i stan, så de två sista hållplatserna gick en ersättningsbuss och istället för att vara på plats när jag skulle, blev jag 15 min sen. Kom på mig själv att jag pustade högt för att jag var stressad, som jag för övrigt inte brukar vara nu för tiden. Men eftersom busschauffören själv var så himla lugn, trots 25 grader varmt och med långskjorta och långbyxor... blev jag ännu mer stressad. Jag ville gå fram till mannen och be honom trycka på gasen och när ljuset slog om till gult från grönt, ja då bromsade han istället för att gasa. Visst är det bra med lugna busschaufförer om man nu ska jämföra med de som bromsar in utan någon bromssträcka överhuvudtaget och snäser irriterat mot sina passagerare. Men snälla busschaufför, sega dig inte fram och smårulla 200 meter strax innan hållplatsen och du... stanna inte vid den preliminära hållplatsen och tro att jag med flera kan stiga av med en stolpe mitt framför dörren.

En kvinna som var på väg in i spårvagn nr 4 kom halvvägs, då hon klämdes av att dörrarna stängdes, så hon var tvungen att backa ut. Detta var i första vagnen i en äldre vagn alldeles vid spårvagnschauffören, så att den kvinnliga chauffören såg personen. När kvinnan väl kommit ut igen tryckte hon på knappen för att dörrarna skulle öppnas helt igen. Då låser spårvagnschauffören dörrarna och åker iväg. Jag trodde inte mina ögon!
Det var ju inte så himla bra att personen dessutom var en turist, för det där gav ju inga pluspoäng till Göteborg och spårvagnstrafiken.

Men det var mer roligt på hemvägen då jag och resten av bussen blev underhållna av en dam som steg på. Hon var iklädd varm vinterkappa och hade glasögon samt knallrött läppstift. Lockarna i håret satt som fastklistrade mot kinderna (ja det var långa lockar) och så började hon prata. Munnen gick i ett och den som blev den som fick ta skiten, ja det var en stackars småbarnsmamma som satt där i mitten med sitt barn och barnvagn. Själv fick hon ingen syl i vädret, även om man ibland hörde henne börja säga något som lät lite förstående. Nej, damen sade att hon var minsann 70 år och hade inga lungor kvar. Göteborgarna var blåsta i huvudet, men hon hade allt bott här sen 1965. Hon hade varit dagbarnsvårdare i alla år och så plötsligt när vi stod och väntade vid rött ljus sa hon "Jaha??? och nu ska vi stå här i en kvart också...." Mening efter mening avlöste varandra och ämnet varierade heeela tiden. När vi skulle gå av, tryckte hon sig in emellan och ut och sa högt "Jaja...nu ska man bli omkullvräkt av allas väskor här också!"

Jag log och nästan skrattade, det gjorde jag. För jag vet inte hur man själv blir när man blir gammal och hon var ju faktiskt rätt rolig även om hon var väldigt negativ. Hahaha.

Äntligen hemma säger jag bara. Nu slet jag av mig kläderna, för det var verkligen varmare ute än vad jag trodde. En promenad genom ruddalen får det bli och sedan en härlig middag av något slag.