I Lerum finns en skola som ska läggas ner. Skolan är till för de som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och precis som jag och många med mig lever med ett barn med sådana svårigheter.
Jag förstår inte varför man tar bort denna hjälp och jag blir illamående när jag läser om mammans oro för sin son och vet själv hur jag hade känt och mått om jag hade fått beskedet om att min sons skola skulle läggas ner. Vad gör man i ett sådant läge?
När jag läser artikeln om mamman och hennes son, är det som att läsa om sig själv. Precis likadant så att det är skrämmande. Hur den vanliga skolan inte fungerade, med kränkningar som inte förstods att man gjorde någon ledsen och ... nä - jag kan lika väl kopiera texten, för allt- precis ALLT är likadant. Det är ju för f-n som om jag hade skrivit- och jag önskar så att man kunde göra någonting. Nu handlar detta om Parkskolan, medans min son går på en likartad skola i Partille Kommun.
"Sonen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, vilket innebär att han är väldigt aktiv, både fysiskt och verbalt.
Han är impulsiv och kränker andra elever. Innan han fick börja på Parkskolan hade vi samtal från andra föräldrar och skolan om händelser där han hade kränkt någon varje vecka. Han hade oftast inte insett att han hade gjort något annat barn ledset.
Det fungerade egentligen aldrig i den vanliga skolan. Problemen var uppenbara redan från första klass.
Jag glömmer aldrig den första skolavslutningen. Efter avslutningen samlades man i klassrummet för att ha tårtkalas och jag och min son satte oss vid ett bord. När det var fullt överallt kom de andra föräldrarna och hämtade stolarna från vårt bord, men vi satt helt ensamma. Jag blev jätteledsen, säger hon.
Skolan har ställt upp, men det har varken funnits resurser eller kompetens för att klara av situationen.
I början av sjätte klass fick sonen komma till Parkskolan. Innan dess var det så illa att han inte fick delta i gymnastiken om inte någon av föräldrarna var med.
Skolan kunde inte garantera hans eller hans klasskamraters säkerhet.
Även i klassrummet var det problem.
De andra barnen får ingen arbetsro när han är igång. Tidigare har man löst det genom att ha någon slags förvaring av honom i ett annat rum, men det fungerade inte långsiktigt. Han blev ofta frustrerad och ledsen och gick hem.
Sonen hade assistenter, men det var oftast outbildade yngre killar som inte har stannat särskilt länge. När han har hunnit fästa sig vid dem har de slutat.
När sonen kom till Parkskolan fick han äntligen den lugna arbetsmiljö med struktur som han behövde.
Det är klart att det går upp och ner även nu, men det är så oerhört mycket bättre än tidigare. Personalen är kunnig och har tid för varje elev. Det har varit en trygghet för oss att veta att man har kompetent personal som löser konflikter i skolan, säger Camilla och fortsätter:
Jag kan utan att tveka säga att det har räddat oss som familj.
Hon förklarar att familjen inte vill ha medlidande men vill öka förståelsen för deras situation.
Jag tror inte någon utomstående kan förstå pressen som ligger på en som förälder."
Läs artikeln:
http://www.lerumstidning.se/nyhet_visa.asp?id=15870&sidnamn=NYHETER
Jag förstår inte varför man tar bort denna hjälp och jag blir illamående när jag läser om mammans oro för sin son och vet själv hur jag hade känt och mått om jag hade fått beskedet om att min sons skola skulle läggas ner. Vad gör man i ett sådant läge?
När jag läser artikeln om mamman och hennes son, är det som att läsa om sig själv. Precis likadant så att det är skrämmande. Hur den vanliga skolan inte fungerade, med kränkningar som inte förstods att man gjorde någon ledsen och ... nä - jag kan lika väl kopiera texten, för allt- precis ALLT är likadant. Det är ju för f-n som om jag hade skrivit- och jag önskar så att man kunde göra någonting. Nu handlar detta om Parkskolan, medans min son går på en likartad skola i Partille Kommun.
"Sonen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, vilket innebär att han är väldigt aktiv, både fysiskt och verbalt.
Han är impulsiv och kränker andra elever. Innan han fick börja på Parkskolan hade vi samtal från andra föräldrar och skolan om händelser där han hade kränkt någon varje vecka. Han hade oftast inte insett att han hade gjort något annat barn ledset.
Det fungerade egentligen aldrig i den vanliga skolan. Problemen var uppenbara redan från första klass.
Jag glömmer aldrig den första skolavslutningen. Efter avslutningen samlades man i klassrummet för att ha tårtkalas och jag och min son satte oss vid ett bord. När det var fullt överallt kom de andra föräldrarna och hämtade stolarna från vårt bord, men vi satt helt ensamma. Jag blev jätteledsen, säger hon.
Skolan har ställt upp, men det har varken funnits resurser eller kompetens för att klara av situationen.
I början av sjätte klass fick sonen komma till Parkskolan. Innan dess var det så illa att han inte fick delta i gymnastiken om inte någon av föräldrarna var med.
Skolan kunde inte garantera hans eller hans klasskamraters säkerhet.
Även i klassrummet var det problem.
De andra barnen får ingen arbetsro när han är igång. Tidigare har man löst det genom att ha någon slags förvaring av honom i ett annat rum, men det fungerade inte långsiktigt. Han blev ofta frustrerad och ledsen och gick hem.
Sonen hade assistenter, men det var oftast outbildade yngre killar som inte har stannat särskilt länge. När han har hunnit fästa sig vid dem har de slutat.
När sonen kom till Parkskolan fick han äntligen den lugna arbetsmiljö med struktur som han behövde.
Det är klart att det går upp och ner även nu, men det är så oerhört mycket bättre än tidigare. Personalen är kunnig och har tid för varje elev. Det har varit en trygghet för oss att veta att man har kompetent personal som löser konflikter i skolan, säger Camilla och fortsätter:
Jag kan utan att tveka säga att det har räddat oss som familj.
Hon förklarar att familjen inte vill ha medlidande men vill öka förståelsen för deras situation.
Jag tror inte någon utomstående kan förstå pressen som ligger på en som förälder."
Läs artikeln:
http://www.lerumstidning.se/nyhet_visa.asp?id=15870&sidnamn=NYHETER
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar