Reagera mera . . .

Idag trodde jag klockan stannade eller var det mitt hjärta? Ja något utav det var det, men eftersom jag lever och klockan fortfarande går, så vad fan var det som hände?

Efter att vi varit och badat (jag satt och läste GP) och kommit hem igen, lade vi oss för att vila jag och sonen i varsin soffa. Höll på att somna till E.T som gick på DVD och när han i en scen blev rädd då lillasystern kom in i rummet och skrek E.T rätt i ansiktet- och så E.T i sin tur som skrek tillbaka med en hals som blev avlång och gick upp och ner som en hiss, ja i samma veva invaderades trädet utanför våran uteplats med kraxande skator. Ja eller kråkor kanske. Idag kallar jag dom skator!
I samma stund som de i samma veva invaderade trädet, hände något. Det kändes som om de var på väg rätt in i vardagsrummet. Vi pratar om hundratals fåglar här. Jag blev så rädd att jag satte mig spikrakt upp med öppen mun och bara väntade på att de skulle komma. Ungefär som när jag höggravid för 16 år sedan cyklade, höll på att bli överkörd och slutade trampa. Jag satt bara på cykeln och tittade på bilen som kom närmare och närmare och efter en så ini norden in/ tvärbromsning så att det blev bromsspår både på asfalten och i byxorna, blev touchad på bakdäcket så att jag faktiskt ramlade omkull. Vad är det då frågan om? Ska det vara så?

För min fråga här är återigen, har jag ingen reaktionsförmåga eller kan man förväntas hamna i komaliknande tillstånd när det händer en någonting? Skulle jag bara sitta där och ta emot dessa fåglar in i rummet då, utan att ens göra något? Sitta där och bara vänta på att de skulle ta en vända genom rummen och så ut igen? Jag vet inte. Nu blev det ju inte så i alla fall, för antagligen var det bara en "flyg så nära en uteplats du kan" - upplevelse och det är jag tacksam för.

Kvällen har åtminstone efter detta varit bra . . . med hamburgare, godis, GLADIATORERNA och återkommande fåglar- som stannade på sin plats.