Man kanske ska stå på sig!?

Damn alltså! Läser om hur man som förälder måste stå på sig. Men hur orkar man det alltid?! Jag gör inte det eller så gör jag det. Det är därför jag sitter här. Jag sjunker ner ibland- men visst står jag på mig. Jag gör det tills jag inte kan längre. Men fram tills dess så måste jag stå på mig.

Hela familjen måste stå på sig, för att stå ut. Vi ska också stå emot! Visst ska vi det. . .

Det är en konst i sig, att stå på sig och det finns säkert forskning på det med. Undrar förresten varför det heter att "stå på sig". Det låter så passivt, fast det innebär en aktiv kamp, en ansträngning som är omänsklig ibland.

Jag har stått på mig massor med år nu, framför allt när det gäller att få stöd och hjälp för min son, som inte fungerat i något som helst sammanhang. Han står inte på sig, han mår bara dåligt.

Jag har även fått stå på mig inom sjukvården för egen del, då jag fått fler och fler symptom. Än så länge har jag vägrat att gå under, men det är kanske en tidsfråga till slut- på ett sätt har jag gått under redan, men jag står på mig och står på mig och ändå. Kommer jag någonvart?

Men vad är alternativet? Att gå under? och hur går man under? Blir marken under fötterna på fläcken där man stått och stått på sig, och stått ut, och stått i, och stått emot, så mjuk och geggig att man bara sjunker ner till slut eller?

En skön känsla, att bara sjunka ner, men det är viktigt att man inte gräver ner sig. Gräva ner sig tjänar ju inget till och sonen mår ännu sämre när mamma mår dåligt. Så då är det upp och hoppa och fortsätta stå på sig. Jag fixade t ex inte stressen längre på mitt jobb när jag jobbade, pratade med chefen om detta, men det gällde att stå på sig- alla har ju fullt upp.

Tabletterna för "utmattningsdepression" jag fått på vårdcentralen blir jag trött utav. Jag får nog gå tillbaka dit och stå på mig, får även stå på mig att få lov att träffa samma läkare, inte olika varje gång. Får stå på mig att de tittar i journalen och vet vad de skrivit ut och mot vad. Stå på mig att jag inte står ut längre, det syns kanske inte utanpå, men egentligen så har jag gått under för länge sen.

Får även stå på mig att sonen får hjälp. Orkar inte, kan inte någon annan göra det då? Vem då? Pappan kanske? Papporna står oftast inte ut i att stå på sig och stå emot och stå pall, man ska vara glad om de överhuvudtaget står för egen del.

I boken "Sofia vuxen med sitt MBD" skriver Märta Tikkanen så här:

"Frigörelsen som är nödvändig för alla växande unga människor kompliceras naturligtvis när ett handikapp gör en beroende i olika avseenden. Desto större bli vanmakten och raseriet över det livet stjälpt över en - och vem ska ta emot hela denna förtvivlan?

För vem har man så stort förtroende för att man vågar vara grundvidrig utan att behöva vara rädd för att stöttas bort och förskjutas? Alla regler har undantag - men det brukar vara mamma. Hon finns där trots allt."

Klart att det är så!! Jag får fortsätta att stå på mig så att han står på sig.
Sedan måste jag finnas för mina andra barn också- och att göra något för egen del, vilket jag inte längre orkar på samma sätt. Måste välja bort det som inte ger mig något och ge tid för de människor som verkligen finns både för mig och vice versa. De räcker med att de hör av sig och ger mig en tanke. En kaffe på en halvtimma eller bara få prata lite.

Det känns som om man sprungit maraton varje dag, ont i hela kroppen på kvällen. Konstigt, det jag sysslar med och stått i med under dagen kan väl inte göra mig så trött ?



Nä, nu ska jag ut i solen och gå hem till en vän och dricka kaffe. Tack.