Vi satt vid Bellevue idag, sonen och jag. Vi väntade på en spårvagn som skulle ta oss till Domkyrkan. Nummer 11 hade vi räknat ut.
Så kommer det en man som var enormt stor och överviktig. Det kan man inte hjälpa alltid, men man kan se anständig och fräsch ut- det gjorde inte han. Han kunde inte knäppa sin skjorta bland annat. Den fladdrade i vinden och var knäppt precis i brösthöjd, med den enda knappen som tydligen fanns. Han var smutsig och hade mysbyxor som satt fast under magen. Men herregud, tänkte jag (för det var en helt absurd bild) och försökte få sonen att titta någon annanstans. Han har så lätt för att bli orolig när han ser märkliga människor ...
Ja, så då går vi och sätter oss på en bänk längre bort- då dyker en annan man upp som pratar för sig själv, berättar en historia med olika röster och tonlägen - så att jag inte kunde låta bli att säga lite tyst för mig själv "Men vad är detta? Den ena är ju f-n värre än den andre!!" Varpå sonen säger "Mamma, de har det kanske inte så lätt. Kan vi ta en taxi fort härifrån nu??"
Jag undrade faktiskt:
1. Har psykvården släppt folk en efter en, bara nu sådär plötsligt?
2. Bor alla där just i Bellevue?
3. Fanns det någon dold kamera någonstans?
Ikväll kommer ett program på tv- tagen på bar gärning. Tror det handlar om just det där, med hur folk reagerar om man ser något som händer och inte varken gör eller säger något. Nu kunde väl kanske inte jag just i det här sammanhanget göra något, för då hade jag behövt ta hand om dom på riktigt, men det är fruktansvärt mycket "underliga" människor ute. Inne i stan går tiggare omkring med handskrivna lappar som de sticker under näsan, där det står att jag ska hjälpa deras barn som inte har någon mat. Jag blir faktiskt upprörd.
Är de i Sverige lagligt, får de hjälp enligt socialtjänstens normer och behöver inte gå omkring och tigga. Verkar jag för hård nu?
Så kommer det en man som var enormt stor och överviktig. Det kan man inte hjälpa alltid, men man kan se anständig och fräsch ut- det gjorde inte han. Han kunde inte knäppa sin skjorta bland annat. Den fladdrade i vinden och var knäppt precis i brösthöjd, med den enda knappen som tydligen fanns. Han var smutsig och hade mysbyxor som satt fast under magen. Men herregud, tänkte jag (för det var en helt absurd bild) och försökte få sonen att titta någon annanstans. Han har så lätt för att bli orolig när han ser märkliga människor ...
Ja, så då går vi och sätter oss på en bänk längre bort- då dyker en annan man upp som pratar för sig själv, berättar en historia med olika röster och tonlägen - så att jag inte kunde låta bli att säga lite tyst för mig själv "Men vad är detta? Den ena är ju f-n värre än den andre!!" Varpå sonen säger "Mamma, de har det kanske inte så lätt. Kan vi ta en taxi fort härifrån nu??"
Jag undrade faktiskt:
1. Har psykvården släppt folk en efter en, bara nu sådär plötsligt?
2. Bor alla där just i Bellevue?
3. Fanns det någon dold kamera någonstans?
Ikväll kommer ett program på tv- tagen på bar gärning. Tror det handlar om just det där, med hur folk reagerar om man ser något som händer och inte varken gör eller säger något. Nu kunde väl kanske inte jag just i det här sammanhanget göra något, för då hade jag behövt ta hand om dom på riktigt, men det är fruktansvärt mycket "underliga" människor ute. Inne i stan går tiggare omkring med handskrivna lappar som de sticker under näsan, där det står att jag ska hjälpa deras barn som inte har någon mat. Jag blir faktiskt upprörd.
Är de i Sverige lagligt, får de hjälp enligt socialtjänstens normer och behöver inte gå omkring och tigga. Verkar jag för hård nu?
Nä du är inte för hård! Sonens farmor jobbar i Nordstan och berättar de där människorna som tigger där knappt kan gå eller ens röra sig men när deras "arbetsdag" är över reser de på sig och springer med lätta steg till spårvagnen. Usch!
SvaraRadera