Bakgrund

tisdag 17 april 2012

Vad lite hagel kan ställa till...

När jag steg upp idag och såg "haglet" ligga som snö på marken förstod jag inte att det var kaos i trafiken. Sonens skoltaxi kunde inte komma och köra honom till skolan och vi fick helt enkelt ta tåget till Partille för att ta en buss där. Det visade sig även vara kaos inne i stan så bussarna var även kraftigt försenade. 

Men tänk er desperationen på denna plats. Folk stod och väntade, ringde runt och var allmänt irriterade. Så ser jag hur busschaufförerna, de flesta utländska- springa runt på perrongen och gapa, vifta och djupt engagerade i att reda ut situationen. 
"Vad roligt för dom", tänkte jag för mig själv. "Jaa... nu är ni som hemma." Ja, jag tänkte faktiskt så. Om ni någon gång varit utomlands och speciellt då i Thailand som jag nu kan referera till, mitt närmsta minne... då står man i klungor och väntar, man föses lite då och då åt ett annat håll och så ropas det och händer viftar . . . det ligger alltså i deras natur. Hjälpsamhet tror jag överhuvudtaget, men också det där temparentsfulla, högljudda och gestikulerande. 
Detta spelades idag upp på Partille Station. Emellan varven samlades en del busschaufförer, pratade och skrattade högt. 
"Vad f-n skrattar dom åt?" sa sonen.


Dom är bara glada, sa jag ...  Dom oroar sig nog inte över lite förseningar. Det gör inte vi heller, fortsatte jag och försökte hitta bra anledningar.

Anledning 1. Vi fick en fin morgon tillsammans du & jag. 
Anledning 2. Vi skrattade åt han med Lasse Åberg frisyren på tåget som såg så förvirrad ut.
Anledning 3. Du har fått en splittans nybakad varm och god kanelbulle från Pressbyrån!

Ja och så Anledning 4 sa sonen, jag missar en hel del i skolan idag! 

Just då, 45 minuter senare i väntan på bussen, rullade den in . . . och när sonen var på plats, begav jag mig hemåt igen. Hungrig som f - - eftersom jag inte ätit på morgonen. Mannen på tåget hem som satt bredvid mig luktade gödsel i munnen och jag var tvungen att ställa mig upp för att inte spy rätt över honom. Ett dagis befann sig också på samma tåg, samma plats - även om det var trångt och de gapade  sken jag faktiskt upp när jag såg dom. 
 (För ett år sedan ungefär, kunde jag titta på ett litet barn och tänka att de hade en mörk framtid framför sig. Nyblivna föräldrar kunde jag bara se som misstag och att de inte visste alls vad de hade framför sig. Jag kunde inte se glädjen överhuvudtaget och tyckte synd om alla barn och småbarnsföräldrar. Så hemska tankar, men jag hade bara mörka tankar då och det speglar sig i allt.)
NU är det inte så i alla fall, ska ni veta.
 Jag är halvvägs tillbaka.
(enligt mina egna beräkningar)

Jag gled in på Kvantum och köpte mig en fetaostfylld laxburgare och värmde snabbt i mikron här hemma. 
12 kr Billigt och bra.

Och nu samtidigt som jag ätit denna underbart goda laxburgare har jag bloggat.
Tandläkaren i Högsbo om 1 timme och 20 minuter. Hinner jag det?
Vi säger så.
Tjoooo. Till tåget . . .

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar