FB

Jag har gått med i två grupper på facebook som handlar om att alla de som är med där i kan lyfta frågor angående de handikapp eller funktionshinder både de själva eller anhöriga har och det är en sådan himla bra känsla med människor som har likasinnade problem. Man känner sig inte ensam och det är så skönt. Det är som ett hallelujamoment när man kan läsa om att andra har det precis som jag ... och till och med få tips om hur andra gjort.

Facebook i en annan bemärkelse är jag så trött på. Men det går ju i perioder det också, precis som det här med bloggingen. Ena stunden vill jag skriva och i andra stunden vill jag inte, ibland vill jag ha det för mig själv, medans i andra stunden vill jag att andra ska veta- åtminstone vissa.

Att skriva är annars så skönt tycker jag. Jag skriver ju egentligen för mig själv, som en slags dagbok. Jag hittade massor av gamla "riktiga" dagböcker i källaren när jag var och rotade där. Jag skrev alltid förr, men nu är det på något sätt lite roligare då en blogg blir mer personlig med bilder också.

Facebook är som sagt inte hela världen och man ska tänka på vad man skriver, det ska man- precis som här. Det blir till allmän beskådan och de vänner du har på facebook, umgås du med dom? Pratar du med alla dom i vardagen? Någon gång överhuvudtaget?

Jag bryr mig ta mig fan inte om min gamla skolkompis har varit nånstans eller ätit det och det. Speciellt inte om man inte kommunicerar på annat sätt eller skriver till varandra. Ska de ligga där som vilande vänner utifall att?

Det spelar faktiskt ingen roll om man är släkt heller. Pratar man inte med varandra eller försöker kontakta varandra, varför ska man då... ?

Sedan beror det ju på vad man har den till? Nyfikenhet?

Orkar inte med det bara. Inte just nu i alla fall.