Bakgrund

onsdag 29 juni 2011

Hur ska det bli?

För några år sedan var jag och min före detta på Ågrenska. 2006/2007 tror jag det var. Vi gick en föräldrakurs kan man väl säga i det här med att ha ett barn med "handikapp". Men om man vänder på det så är det egentligen inget handikapp. Det är vi människor som är så jävla "normala"... så är någon annorlunda, så ses det som onormalt. Och med rätt medel och hjälp så kan det fungera riktigt bra. De har en ryggsäck, som de hela tiden måste bära... och det gäller att veta vad de har i den ryggsäcken.

I vilket fall som helst, träffade vi andra föräldrar där. Vi var en grupp på 12 personer och alla hade barn med adhd. Det var i början av vår vandring kan man säga och det var en bra erfarenhet att få höra alla andras berättelser och erfarenheter, vi tipsade varandra och alla berättade hur de hade det.

Det var en mamma där, som jag kände igen häromdagen. Jag stannade och hejade och frågade hur det gått för hennes son efter de år som gått. Hon berättade att hennes son inte gått i skolan sen i mars och att han får hemmaundervisning. Usch för det... kände jag... men hon sa att det fungerade. Han hade inte heller några kompisar och hade svårt för det sociala och var väldigt klängig på henne, eftersom han bara var inom hemmets fyra väggar hela tiden. Nu till hösten skulle han börja på en skola här i Frölunda, som hon trodde skulle bli bra. Den skolan som hon egentligen ville att han skulle till, skulle de inte få plats på tydligen eftersom det var svårt, det kostar pengar och kommunen säger oftast nej. Man får kämpa som förälder.

Jag svalde och tänkte på min egna son. Jag vet vad hon pratade om och jag vet hur jobbigt det är. Tänk vad olika det ter sig. Hur olika ens barn är, både till personlighet och sätt och hur vi föräldrar ändå har det så lika.

Just nu känns det som om man hänger i luften mellan något och som man inte riktigt vet hur det ska bli. DET är läskigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar