Störd men ändå inte

Visst kan man bli störd på människor? Speciellt när man pratar med de som inte alls vet vad de pratar om.
Igår fick jag tårar i ögonen, då jag fick nån slags bekräftelse av att en av personerna som skulle ta beslutet över min sons skolgång sa att, det har gått för långt med S.
Jag pustade ut och kände en slags förståelse.

Men idag på ett annat möte hos en helt ny person, inom socialtjänsten...får jag sagt rätt i ansiktet: det verkar ändå inte som om att S är så svår och jobbig? Jag har träffat andra barn som är betydligt svårare.

- Ja det kan tänkas... men det beror väl på vad man jämför med? svarar jag. Alla är ju olika och alla har olika förutsättningar?!

Hur kan man sitta och säga så utan att ens ha träffat personen i fråga? Och att ens ifrågasätta det vi sitter och säger. Det kanske hon inte gjorde, men det kändes så.

Idag har varit en jobbig dag. Men det kommer bli bra intalar jag mig. Nu blir det bättre!