Tandläkaren

...min son visste inte om att han skulle till tandläkaren... det visste inte jag heller, förrän jag fick den där sms-påminnelsen att jag inte skulle glömma av den. Vilket anfall han fick. Jag höll på att förlora förståndet ett kort tag, men återfick min egna kontroll och saken löste sig till den grad att jag balanserade mellan "sägerjagettendafelordellermedfeltonlägeså..."

Diskussionen gick i att han vill ha väldigt mycket saker och undrar varför han inte får det direkt, det var även snack om varför han skulle ha cykelhjälm...det är inte lätt att diskutera med honom. Man ska ju inte heller göra det.

...väl hos tandläkaren sparkade han upp dörrarna, sparkade in med sin sparkcykel och hade jävligt taskig attityd... han skulle minsann inte ta några kort, ja ok- bara för denna gången då...sa han till tandläkaren... jag sa ingenting, log stelt och passade på att gå ut ur tandläkar-rummet när det skulle tas kort. Jag hörde hur rösten blev lite mjukare och konstigt nog så är det så... jag triggar honom bara av att visa mig, han triggar mig...

Jag höll mig kvar därute för att det skulle bli en fortsatt bra undersökning, sköterskan kom ut och log mot mig... en tystnad som sa mer än vad ord hade kunnat göra just då faktiskt. Jag såg på hennes blick vad hon tänkte.

Jag orkar inte bry mig om vad folk tänker längre. Jag är bara glad om jag lyckas hålla både mig och honom lugn.