Bakgrund

tisdag 3 november 2009

En helt vanlig morgon. . .eller inte. .

Jag vaknar av klockan, jättetrött. Jag har varit vaken mitt i natten och inte kunnat sova. Därför orkar jag nästan inte vakna på morgonen. Jag vet att jag måste, för blir det inte en bra väckning för x så går det åt skogen. Det gjorde det nästan ändå.
Han gapar, kastar sig över mig, ber mig hålla käft, svär, försöker ta över. Jag försöker vara lugn tills jag blir förbannad och blir arg. Det är då jag säger "Nu blir jag arg". Det låter så löjligt. Men jag försöker komma ihåg vad Anna, Kjell och Alice sade; jag skulle upprepa och säga orden så han förstår. Jag skulle säga dom med myndig stämma.

"Det är jag som bestämmer, det är jag som är vuxen. Pappa och jag tycker likadant. Nu är jag arg!" Som ett mantra skulle jag upprepa det.

Vilken energi det tar, speciellt en morgon som denna- när man själv är trött och kanske inte på topp 100.

Han gapar över hela lägenheten trots att jag bett honom komma till mig;

"Ge hit kläderna!" (när jag är i köket)
"Mamma!!!!!" (när jag är inne på toaletten)
"Frukost nuuuuu!" (när jag själv klär på mig)

Herregud, inre stress...

Jag sätter mig hos honom. Nu får du sluta gapa. Jag tycker inte om när du gapar. Vad var det dom sa; inga hot och inte ta bort något. Nä, bestämd skulle jag i och för sig vara och visa vem som bestämmer.
Jag stänger av tv:n och ser hur hela hans kropp är sönderriven. Han kliar sig och hans hud är torr. Visst kan man bli lättirriterad om det kliar. Jag smörjer in kroppen, hämtar kläderna under hans gap om att det är kallt. Hjälper honom på med kläderna. Sätter på tv:n och uppmanar honom att vara tyst, visa respekt för oss andra.

Nu går jag ut och gör frukost.
Jag bär in rostad smörgås med marmelad, ett glas juice och en skål med youghurt.

"Vad f-n är detta för frukost? Jag vill ha hönökaka! Inte den äckliga mackan. Och varför är det så lite youghurt? Ta bort det!!"

Jag räknar till tio. Jag tänker att håller inte han klaffen nu, så vet jag inte vad jag gör. Jag biter mig i tungan och sätter mig bredvid honom. Vad är det för fel på frukosten?
- Jag vill bara inte ha den! Jag tycker inte om den.

Nu lägger sig syskonen i. Ge han ingen frukost då... låt han gå hungrig. Bara han håller k----
Men nu är det ju så. Det är jag som är mamma, det är jag som är vuxen. Jag vet att han måste ha frukost för annars kommer hans humör fortsätta på det här viset. Han måste dessutom ha det innan medicinen. Han måste ha frukost och det är egentligen bara att ge han det han vill ha då. Bara han äter!! Han är ju så smal också, han måste gå upp i vikt.

Jag tar fram hönökaka ur frysen, lägger den på brödrosten så att den ska tina, lägger samtidigt upp medicinen - det är glass, en speciell sked, och dricka. Hela diskbänken är full av disk. Varför diskade jag inte igår, usch vad rörigt!

Jag ger honom smörgåsen och oboy. Nu hade hönökakan bränts lite, smöret smälte lite också.
- Va f-n, skriker han. Det rinner smör här. Jag vill inte ha. Ge mig bara medicinen....jag måste ha min medicin.

Han kommer ut i köket och gapar "Det luktar här! Vad är det som luktar?! Stick och håll tyst nu!"
Jag svarar inte längre. Jag orkar inte. Jag måste göra mig iordning själv nu. Mitt hår står åt alla håll, jag har ont i magen. N är på väg att gå och frågar efter vaccinationsblanketten som ska fyllas i, jag väcker K, samtidigt som x nu kommer ut igen. "Jag måste ringa" säger han och gapar sen "Var är telefonen"?

Jag måste leda honom ut i köket igen. Jag säger ingenting. N ropar "Hej då!".
Nu går det undan... jag tittar på klockan. Jag har börjat jobbet för 20 minuter sedan.

Borstar tänderna, lägger i frukt och smörgås i x ryggsäck. Det är sand över hela golvet i hallen och jag håller på att få mig ett anfall. Det är så himla äckligt med sand och grus under fötterna.
x kommer ut; tar på sig säger "Förlåt mamma, förlåt... "

Sedan vänder han igen "Var är nycklarna och jag tänker inte ha den här j.... jackan."
Han sliter av sig jackan, tar på sig sin väst. Jag springer in och hämtar nycklarna, kommer tillbaka lägger de i väskan. "Var är mitt DS??" säger han då. Jag hämtar hans DS, lägger det i väskan.
Han går ut, jag får en puss... han sparkar på en cykel som står under trappan, han sparkar på cykelrumsdörren och slår med näven i brevlådorna på vägen ut genom svalen. Det är ett måste, något som han bara gör, varje dag- som en mani ... Jag säger till honom "Hej då- Jag älskar dig, det här blir en jättebra dag"... precis som om jag försöker peppa både mig och honom.

Jag hämtar snabbt telefonen, ringer till fritids och säger; "Hej, jag ville bara tala om att x ska gå hem efter skolan idag."
"Okej, säger läraren... (just denna läraren har jag lite svårt för. Hon har en röst som låter lite tuff, burdus och tyken.) Men du kan väl hälsa x då, att han lägger av med sitt bus och inte kommer tillbaka till skolan efteråt. Han gjorde det igår nämeligen!"

"Det är lite svårt att göra det nu eftersom han precis har gått, men du kanske kan säga det själv till honom på ett bra sätt när han kommer upp?"

När jag lägger på luren, blir allting bara tyst. Jag bryter ihop och börjar gråta. Fy sjuttan vad stress och lite saker kan göra en till ett hysteriskt knippe. Jag står vid balkongdörren, tittar ut, tittar på berget av disk och gråter lite, tills det känns bättre. Sedan tar jag soporna och går... det regnar ute. Jag kommer för sent till jobbet. Men det skiter jag i!

Min arbetskamrat säger "Hej, hur är det?"
- Bra, tack jättebra....jag orkar inte ens förklara. För hur lätt är det för någon annan att förstå?!

Kan det också vara därför man inte orkar med relationer med andra människor ibland? Man är sig själv närmast. . .

1 kommentar:

  1. Wow, vilken tuff start på dagen ni verkar ha haft! Eftermiddagen blev bättre, förstod jag av ditt senare inlägg. Vad skönt!

    SvaraRadera