Bakgrund

söndag 15 november 2009

Såpan som nog aldrig tar slut

Igår råkade jag ut för en sån märklig situation. Jag kan inte hjälpa det men jag gillar inte när alla är med alla. Ja, svårt att förklara. Men känslan av en dokusåpa infann sig och som tur är så är inte jag huvudperson i den. Nä, även om jag kan hitta på mycket så har jag en spärr. Jag har faktiskt det. Speciellt när det gäller förhållanden. Jag tänker mig för där.

Men det är inte alla som gör det. Den ena träffar den andre, när inte det funkar tar kompisen över och så byter man.
Jag har verkligen jättesvårt för det. Jag stör mig på personerna och tycker att det är patetiskt. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker att då har man ingen direkt känsla för saker och ting. Har inte personerna någon självdistans? Det kan väl inte vara riktiga känslor man känner för varann? Det måste vara mer än desperat handling över att inte behöva vara ensam? Eller ska man prova på varandras ex på det viset?

Jag brukar faktiskt tänka för mig själv att jag inte behöver bry mig, för huvudsaken är att inte jag behöver vara med i cirkusen. Men igår blev situationen väldigt påtaglig.
Just igår samlades alla på en och samma plats. I och med att idioterna också har barn i samma klass, så blev det riktigt nice. One big happy family, om man säger så.

Den ena pappan hade dejtat en mamma i klassen, den andra pappan hade dejtat en "nätdejt".
Den första pappan fortsatte inte sitt förhållande med mamman i klassen. Han valde istället den andra pappans nätdejt.
Då började den andra pappan att dejta mamman i klassen. Undra vad alla barn tänkte då?!
Nu träffas inte den andra pappan och mamman längre. Men den första pappan och nätdejten har flyttat ihop.

Sedan står alla i samma klassrum, för det var öppet hus. Där står mamman, de två papporna och nätdejten. Där står jag och där står även mammans ex och pappans ex. Den ena pappan pratar med alla och jag sitter och stör mig, (eftersom den ena pappan är mitt ex) så jag är tvungen att lämna klassrummet, innan känslan av att bunta ihop dom och tejpa igen käftarna på dom, tar över.

Pockolocko - vilken syn !!!!! Undrar vad som händer härnäst? Det kan bli spännande!

8 kommentarer:

  1. Hahaha...vilken jäkla grej...!

    SvaraRadera
  2. Jag blir mörkrädd när jag tänker på vad som kan komma att hända härnäst...hahaha... folk har f-n ingen skam i kroppen.
    Jag måste skratta åt eländet.
    Och barnen, vem tänkte på barnen?

    SvaraRadera
  3. Ingen tänker på barnen. Dom tänker bara på sig själva.

    SvaraRadera
  4. EGOISTER!!! Fy F-N!!!

    SvaraRadera
  5. En resumé kan tilläggas att alla kände varandra sedan innan och några umgicks även privat. Jag har dragit mig ur den bekantskapskretsen i alla fall och att vissa av dom ska fira nyår ihop känner jag "stora ögon" för. Jag blir alltid lika störd, men ändå inte förvånad. Att det var min vän från början har tydligen ingen betydelse. Jag måste sluta tänka på det, för dom kommer ju ändå aldrig förstå hur dumma dom verkar eftersom dom inte tycker att det är nån big deal.

    SvaraRadera
  6. Herrejösses... vad är det för människor? Ja jag förstår dig fullkomligt att du reagerar. Och undra hur förvirrade dom stackars barnen är!?

    Hela stan är ju full av nya människor, varför begränsa sig till några stycken? Nej, Tror nog mer på att springer man på nån så gör man och det är nog då den sanna kärleken kommer fram med!
    Kram på dig....!

    SvaraRadera
  7. Precis Stefan, precis!!! Varför stanna kvar i samma krets??? Du är klockren. Kram

    SvaraRadera