En underbar pappa

Åh, vad jag älskar min pappa. Jag måste berätta något roligt. Jag sitter här på jobbet (ja, jag vet att jag bloggar på arbetstid) och skriver och jobbar helt enkelt. Så vänder jag mig om och tittar ut genom fönstret utav en händelse. Då ser jag min pappa stå och putsa min bil, med trasa och medel.

Han har inte nämnt att han ska komma, han har inte heller sagt att han ska göra detta för mig.

Jag går ut och säger hej och så bestämmer vi oss för att åka hem till mig och äta lunch ihop. Då märker jag hur sakta han kör. Han kör i 30-40 km/ tim. Jag vill på något sätt gasa och tittar oförstående på honom varför han kör så sakta. Har det hänt något? I en sväng känns det nästan som om vi står stilla. Men nej, då. . . han pratar samtidigt och är så lugn och fin. Det är ingenting som har hänt, mer än att han nog blivit till åren och lite mer försiktig.

Lilla pappa, vad söt han är.

Det var i och för sig ingenting emot min upplevelse med min kära mor för ett tag sedan, när hon skulle köra. Herregud, den berättelsen får jag ta en annan gång. Jag fick ta över ratten vid det tillfället. . . och hjärtat slog i dubbel bemärkelse en hel timme efteråt.