Bakgrund

fredag 6 november 2009

Har ni hört?

Har ni hört talas om familjen Taikon? Vad jag vet så är det en familj som var på resande fot. En zigenarfamilj. Att det sedan blev prat om att Taikon skulle vara hipp som happ och inte riktigt kloka, det är nog bara en myt- eller? Någonting ligger nog i det.

För om man som idag skulle namnge mig och mina barn när vi var ute och handlade. Ja, då skulle jag gärna vilja säga "Här kommer familjen Taikon!"

Det kändes verkligen så.... jag tänkte och jag funderade innan vi åkte. Ska vi göra detta? Jag vet ju alltid hur det slutar. Det bästa är att åka med ett barn i taget. Men jag kände att vi måste göra det. Barnen behövde kläder och skor och när ska man annars göra det, helst innan pengarna tar slut!?

Vad jag inte lärt mig från föregående gång (ett halvår tillbaka), var att kolla vad barnen hade på sig när vi åkte.

Det märkte jag först när vi var på plats. Plötsligt kom T åkandes förbi mig och zickzackade mellan mig och de andra. Han hade tagit på sig sina wheelis. Det är skor med hjul på. S reagerade direkt och började springa efter för att få den där sista nudden innan han själv sprang rakt in i fönsterdörren som snurrar samtidigt som man går. Han trängde sig in i sista stund med ett vrål innan hela "snurran" stannade och folket som var inne i "rondellen" började titta sig omkring och undra vad det var som hände.

Jag tog den vanliga dörren, låtsades som om att vi inte var i samma sällskap och stora S började muttra och febrilt sms:a.

- Ska han ha de där skorna på sig? Och kan han den lille ... bara ta och varva ner eller??

Nu befann vi oss på ett större plan med många affärer runt omkring och T blev plötsligt på ett humör som gjorde att han gärna retades. Jag såg honom långt borta med brorsan i hasorna och jag försökte blunda och fokusera på hur snabbast möjligt vi skulle kunna ta oss därifrån. Vilken affär först?

Skopunkten- Ta 3 betala för 2! Vad skönt det hade varit att kunna lämna in barnen där.

- Lämna 3, gå härifrån med 2!

Jag satte S vid en tv med film på, medans Tobbe "åkte" till sin avdelning, som numera är herravdelningen. Han drar 41 i skor och han hittade ett par jättesnygga kängor, rätt snabbt.

S hittade 3 par stövlar som hon hade svårt att välja mellan och jag själv hittade ett par som jag tyckte var jättesnygga. Jag vände mig om när jag hörde S ropa på mig. Han satt inte där jag lämnade honom. Jag tittade upp. Han hade hittat en slags rullvagn som man klättrar upp på om man vill ha ett par skor på översta hyllan närmast taket! Där uppe stod han, på översta trappsteget, dit man inte kunde komma längre. Samtidigt gungade han fram och tillbaka, sida till sida... "Kolla mamma, kolla!!"
Jag vet fortfarande inte vad det var han ville jag skulle kolla. När han ramlade ner eller när personalen kom springande och sade att han absolut inte fick vara där uppe!??

- Gå ner därifrån omedelbart! sa jag och jag vet ju att ju mer uppmärksamhet han får- desto roligare tycker han att det är.
Min varma och tjocka jacka som jag tagit på mig för att jag frös så när vi åkte, ville jag frenetiskt få av mig så fort som möjligt eftersom jag fått någon slags plötslig svett-reaktion. Jag drog i halsen fram och tillbaka, sådär man gör när man vill få luft. Ungefär som om när man har en polo på sig. Då fastnade dragkedjan och den gick inte att rubba.

Jag bad S bestämma sig fort som f.. för vilka stövlar hon ville ha och pekade på ett par som var jättesnygga, men kanske inte direkt varma för vinter och snö. Dom, sa jag. Dom är snygga! Ta dom! Jättefina!! Samtidigt försökte jag behålla mitt lugn och vara glad.

Vi gick mot kassan. Där står S och har tagit upp ett skohorn och hittat ett resårsnöre som vanligtvis sitter fast runt stövlar och skor. Han fäster detta på skohornet och siktar mot ett håll där en hiss är. Det finns ingen människa där då, men samtidigt som han släpper snöret och detta går i en jädra fart, öppnas hissdörren och ut kommer en gammal dam. Hon får snöret rakt i håret, men hon känner ingenting. Jag har precis ropat "Lääggg av" samtidigt som snöret flyger iväg, så hon tittar åt vårt håll och vi tittar på varandra och jag tittar på kassörskan och hon låtsas som ingenting och börjar slå in varorna. Vilket jag är mycket tacksam för....men då springer S fram till damen och ber att få tillbaka snöret som hon har i sitt hår. Stora S går därifrån, T rullar ut med sina jädra rullskor som jag vid detta laget redan bestämt mig för att ställa undan inför vintern, så fort vi kommer hem.


Jag betalar, endast 718 kr för två jättesnygga stövlar och ett par kängor... sedan får S och T bära påsarna och medans jag känner svetten rinna hämtar jag upp lille S och får följa honom ner för trapporna och styra honom mot rätt riktning. Vid tv;n satt ett ensamt barn kvar och tittade, det gjorde personalen med- fast inte på tv;n utan på oss när vi gick.

Inne på H & M drog jag åt mig lite kläder, visade upp och tänkte att de får prova dessa hemma. Passar de inte lämnar vi tillbaka det. Rätt så smärtfritt, lämnade vi affären och gick in i sista mataffären. Jag bestämde mig för att inte handla någon mat. Jag kunde inte längre tänka. T åkte fram och tillbaka, S hittade grejer i hyllorna och jag ville bara dra mig mot kassan.

Väl i kassan fanns det hyllor med godis i, där fanns även behållare med gas i som man exempelvis köper om man ska fylla på en tändare.

S har ett stort intresse för sprayburkar och undrar vad det är i den. Samtidigt står en kvinna framför mig, vi tittar på varandra och hon känns så bekant. Jag säger hej och hon hejar tillbaka.

- Var har vi träffats? undrar hon.

- Ja, jag vet inte... men det kan vara så ibland att man ser någon som man inte kan placera, säger jag och tänkte lämna frågan där.

Men då börjar hon ställa massa frågor, var jag jobbar, vad jag heter, var jag bor.... för att komma på var vi setts. Till slut hör jag inget mer, för då har alla tre barn börjat tjabbla. S har tagit upp den där gasbehållaren och sätter fingret mot avtryckaren. T börjar undra om han ska knarka och S säger högt "Ska du boffa eller?"

- Vad betyder boffa, mamma? Vad betyder det?? Mamma!! ?? (folk tittar)

- Ja, det är om man luktar på gasen. Jättefarligt är det, säger jag.

- Man knarkar gör man, säger T då.

Varm var jag redan innan... och nu när den där kvinnan pratar samtidigt, känner jag bara att jag vill så fort som möjligt ut därifrån. Jag måste få av mig min jacka....och kan alla bara vara tysta?!

Kan hon sluta prata? tänker jag. Jag tar den där behållaren ifrån S hand, lägger den i hyllan igen och ber honom gå förbi kassan och vänta utanför. Då frågar han

- Vem är det? Vem är det? Vem är det?

Ja, tre gånger frågar han detta i följd utan att invänta svar. Då får jag mig ett bryt ;

- MEN JAG VET INTE !!!! JAG vet inte, HON vet inte, vet DU, vet NÅGON annan???? Ursäkta mig, men kan jag bara få betala???

Hon slutar prata... och så säger hon;

- Ja, vi kanske kommer på det när vi gått härifrån?
- Ja, kanske det... svarar jag...(nästan lite irriterat) och tänker som jag gjort många andra gånger. "Andra kvinnor i samma ålder som mig själv, känns alltid mycket äldre i sitt sätt att vara- ja, mer mognare om man säger så då. Varför har de så mycket mer tålamod än mig? Men är inte jag extra beprövad eller har alla det så här? "

En man som står bredvid tittar och flinar... jag bara undrar vad han flinar åt. Jag vet vad han flinar åt, men vill liksom inte vara sådär förstående just då. Jag tittar bort. Jag vill inte se hur folk tittar.

Vi går ut och stora S säger;

- Det känns som om jag är med i en dokusåpa mamma, den skulle kunna heta Lillhagen!

- Jasså, jag tänker mer på Taikon, svarar jag- men nu ska ju du åka till Karlstad i morgon och andas ut lite.

- Andas ut? Såpan fortsätter där ska du veta... svarar hon då.

Då skrattar jag och tänker "Okej, vad är det med oss Fribergare? Är det genetiskt allting?"


Jag fick en förfrågan för inte så länge sedan, man kanske ska ta den chansen? Som ett bevis eller bara som vetskap om varför vissa saker är som det är??

2 kommentarer:

  1. Hahahaha,,,ursäkta men jag skrattar här, visst du har fullt upp , men herregud...du har inte långtåkigt iaf =) Kram!

    SvaraRadera
  2. Nej, långtråkigt har jag verkligen inte. Speciellt efteråt kan man skratta åt det... =)

    SvaraRadera